Olika grödor har olika egenskaper både som foder och ur ensileringshänseende. Vissa är lättare att ensilera och andra anses något besvärligare. Vanligen väljer man förmodligen gröda efter vad de egna markerna är lämpliga för, vilken växtföljd man har och vilka grödor som passar bäst för de djur som ska utfodras. Grödorna kan enklast delas in i tre olika grupper: gräs, baljväxter och helsädsensilage. Eventuellt kan Majs räknas som en egen grupp även om det kanske borde räknas till helsäd eftersom även majs är spannmål. Inom dessa grupper finns sedan skillnader mellan olika grödor.Det har länge varit brist på information om helsäd och hur man ska sköta det för att få ett bra ensilage, men nyligen publicerades en avhandling av Martin Knicky där ett flertal av dessa frågor har studerats.

Gräs är oftast den standard man jämför med. De flesta arter är lättodlade och inte särskilt komplicerade. När man läser försöksrapporter är de flesta internationella studier utförda på engelskt rajgräs, men andra vanliga grödor i Sverige är timotej, ängssvingel och hundäxing. Som ettåriga grödor förekommer även westerwoldiskt- och italienskt rajgräs. Ogräs varierar stort i näringsinnehåll, avkastning och smaklighet. Vissa är faktiskt ganska bra fodermedel (maskros och kvickrot) medan andra är mindre bra.



Tyvärr är det här inte tänkt som en vacker äng utan en nyinsådd vall som ska skördas
nästa år...

Generellt anses baljväxter svårare att ensilera än gräs. Orsaken till det är att baljväxterna innehåller mindre WSC (socker) än gräs och dessutom har högre buffertkapacitet än gräs. Buffertkapaciteten är ett mått på hur mycket syra som krävs för att pH i ensilaget ska sjunka och en hög buffertkapacitet innebär alltså att det krävs mycket syra för att pH ska sänkas. En kombination av låg sockerhalt och hög buffertkapacitet kan naturligtvis leda till problem. I de försök som jag varit inblandad i har det dock varit svårt att se detta med alla baljväxter, men förtorkning och/eller användning av kemiska tillsatsmedel eller något substrat kan ändå rekommenderas för att minska risken för felfermentering.

Fördelarna med baljväxter är att de ofta är smakliga och i alla fall kor äter mer om det finns en del baljväxter i fodret än om det är ett rent gräsensilage. De har dessutom ett högre innehåll av råprotein än rent gräsensilage. Baljväxter kräver heller inte någon kvävegödning eftersom de kan fixera sitt eget kväve, då de lever i symbios med vissa bakterier. Ur växtföljdssynpunkt kan baljväxter vara positiva eftersom de ger kväve till nästa gröda som odlas på åkern. En välskött klövervall kan ge 150 kg N till nästa gröda, vilket inte ska föraktas. Framförallt är detta viktigt inom ekologisk produktion. Baljväxter odlas oftast ihop med gräs och då är det viktigt att man väljer en kombination som fungerar ihop. Ett exempel på det är timotej ihop med rödklöver. Båda grödorna fungerar bra vid två skördar per år och de mognar ungefär samtidigt, vilket gör det lätt att bestämma sig för när man ska skörda. Om gräset och den baljväxt man använder mognar olika fort kommer det att bli svårt att bestämma om man ska skörda när det passar bäst för gräset eller för baljväxten.

De vanligaste baljväxterna är:
> Rödklöver
> Alsikeklöver
> Vitklöver
> Lusern
> Käringtand