Ensilage fyller oftast flera funktioner i en foderstat, oavsett vilket djurslag som utfodras med det. Förutom att tillgodose djuret med energi och protein är det ofta det främsta strukturfodret, d v s ensilaget tillgodoser djuret med fibrer i en form som gör att tarmar och i fallet med idisslare, förmagar, fungerar ordentligt. Detta innebär vissa restriktioner med avseende på ensilagets fysiska struktur. Om fodret är alltför finfördelat kommer det inte att fungera som strukturfoder. För hästar kan detta inneböra problem med förstoppningar, och för kor innebär det att våmmen inte kommer att fungera korrekt.

Ur ensileringhänseende är ett korthackat foder att föredra eftersom det innebär en snabbare fermentation, mindre förluster och enklare hantering, men begränsningen är alltså djurens behov av struktur. Till hästar rekommenderas inte exakthackat foder, däremot tycks skuret foder fungera. De rekommendationer som finns för kor är från USA där man anser att minst 15 % av fodret ska vara längre än 3,75 cm (1,5 tum). Detta innebär i allmänhet att den nominella/teoretiska hacklängden inte ska understiga 10 mm. Dock kommer detta att variera mellan olika maskintyper. I Sverige har man ofta sagt att den nominella hacklängden inte ska understiga 2 cm, men det finns inget som tyder på att det skulle vara sämre med 10 mm än 20. Om man däremot hackar med 5 mm nominell hacklängd finns stor risk för våmstörningar om inte korna har tillgång till annat strukturfoder, t ex långstråigt hö. Mindre idisslare, t ex får har troligen mindre behov av långa strån än kor, men tyvärr har jag inga uppgifter om deras exakta behov.

Något annat som kan vara bra att komma ihåg är att även viss hantering efter ensileringen kan påverka strukturen. Vid användning av fullfoder skärs oftast fodret ned i mindre bitar under blandningen. Om man använder fullfoder kan det därför vara bra att antingen vara försiktig vid blandningen så att inte blandaren står för länge, eller ha en hacklängd som ger en viss marginal. Det finns fall där detta har varit den troligaste anledningen till löpmagsomvridningar i mjölkkobesättningar.

Eftersom en viss del av en foderstat kommer att utgöras av ensilage eller annat grovfoder för struktureffekterna kommer grovfodret även att tillföra en icke obetydlig andel energi och råprotein. Även om koncentrationen av energi är lägre än i spannmål och råproteinhalten betydligt lägre än i traditionella proteinfodermedel så måste man ta hänsyn till detta. Inte minst för mjölkkor, där konsumtionen i många fall är den begränsande faktorn för hur mycket kon kan producera, kommer energi och råproteinhalten vara av stor betydelse.

Både energi och proteinvärdet bestäms till stor del av faktorer innan ensileringen. Skördetid, gödsling och sortval är av mycket stor betydelse. Efter skörd kan inte näringsvärdet förbättras, däremot kan det försämras avsevärt. Grödan har vid slåtter sitt högsta potentiella fodervärde. Under förtorkning och ensileringen handlar det om att minimera förlusterna. Det är dock inte alltid nödvändigt, eller ens önskvärt, med högsta möjliga energivärde. Maximalt energivärde innebär ofta att skörden, i kg ts/ha, inte blir optimal. Om fodret ska användas till köttkor som ska utfodras med fri tillgång på grovfoder och som inte producerar något under vintern, så kan det vara mer ekonomiskt att skörda något senare. Även för hästar kan det vara lämpligt med en senare skörd för att större mängder grovfoder ska kunna utfodras utan att hästarna blir feta. Hästar behöver minst 1 kg ts/100 kg levande vikt av strukturfoder (halm, hö eller ensilage) för att deras tarmar ska fungera. Om fodret har extremt högt näringsvärde kan faktiskt hästar bli feta på den givan. Detta förutsätter att hästen inte arbetas eller ger di. Det kan också vara positivt att fodra mer än minsta rekommenderade mängd. Hästar betar om de har möjlighet uppemot 20 timmar/dygn. Större tillgång på grovfoder kan eventuellt förhindra beteendestörningar som krubbitning och onödig träätning.

Ensilage i NorFor