Det är främst fyra olika typer av förluster som sker i samband med ensileringen:
· Mekaniska förluster (fältförluster)
· Pressvattenförluster
· Fermentationsförluster
· Förutom dessa förluster kan även kvaliteten på vissa näringsämnen, t ex protein försämras under ensileringen.

Alla dessa kan påverkas i olika grad. Genom minskad, eller försiktigare, behandling i fält kan de mekaniska förlusterna minskas. Pressvatten undviks genom tillräckligt hög ts-halt i grödan. Optimering, eller inhibering, av fermentationen minskar fermentationsförlusterna och förlusterna i samband med uttag minskas genom korrekt dimensionering av silon och användning av korrekt teknik för vad som på engelska kallas "silo face management".

Mekaniska förluster:
All hantering av grödan medför förluster i någon utsträckning. Minsta möjliga fältförluster skulle därför uppnås genom direktskörd. Tyvärr finns då en överhängande risk för ökade förluster i form av pressvatten i samband med fermentationen.

Det har i många studier visats att vändning ökar förlusterna under förtorkningen, men samtidigt vet man att vändningen förkortar förtorkningstiden jämfört med torkning i sträng och lång förtorkning leder i sin tur också till ökade förluster. Dessutom ökar lång förtorkning risken att få regn i grödan, vilket kan leda till stora förluster av näringsämnen samt ökad risk för kontamination från jord, vilket i sin tur kan leda till ökad risk för felaktig fermentation. Dock tycks vändning i sig, under förutsättning att fälten är jämna och man kör med förstånd, inte öka risken för felaktig fermentation. Vändning bör därför användas efter moget övervägande, men har man begränsad tid skulle det kunna vara ett sätt att hinna få in grödan innan regnet kommer. Man ska heller inte glömma bort att vändningen kostar pengar i form av arbete, diesel och maskiner.

Vändning kan ske med olika typer av maskiner, som alla har sina för och nackdelar. Strängluftare, som lyfter strängen, blandar om den och sedan lägger den på samma plats, eller möjligen lite vid sidan av, har blivit ganska populära under senare år. I försök på SLU har effekterna på förtorkningen varit begränsade, men det kan vara bra att komma ihåg att det är ett begränsat antal försök under ett begränsat antal skördar som det är testat. Jag är dock personligen tveksam till att den eventuella förbättringen av förtorkningen är värt den ökade kostnaden, men det går alltid bra att försöka övertyga mig om motsatsen.

Ett annat alternativ är vändning med en vanlig strängläggare. Detta görs då lämpligen genom att strängen förskjuts i sidled och läggs på torr mark. Detta skulle i teorin inneböra att strängen vände sig så att den fuktigare botten kom upp, vilket då skulle göra att det torkar snabbare. Inte heller här är resultaten avseende förtorkningshastighet särskilt övertygande. Samma resonemang gäller i övrigt som för strängluftarna.

Bredspridning av grödan är en annan möjlighet som har använts för höberedning under lång tid. Här finns flera alternativ. Nya slåtterkrossar kan i vissa fal sprida grödan direkt i samband med slåtter, vilket sparar in en överfart jämfört med att sprida strängarna med en hövändare. Nackdelen med spridning direkt vid slåtter är att man då måste köra i den slagna grödan. Tekniken har testats vid SLU utan att man sett några negativa effekter på ensilagekvaliteten, men detta skulle kunna påverkas av jordarter, väder innan slåtter mm. Bredspridningen kan sedan kompletteras med ytterligare vändning med hövändare under förtorkningen. Bredspridning kräver oftast ytterligare överfarter i samband med att grödan måste strängas före bärgningen, även om det numera finns maskiner på marknaden som möjliggör en frontmonterad strängläggare på den traktor som kör pressen/hacken. Genom bredspridning i samband med slåtter och sedan strängläggning och hackning/pressning i ett moment bör förtorkningen kunna förbättras utan att antalet överfarter ökar.

Oavsett vad man väljer så kommer det alltid att ske vissa förluster under förtorkningen och dessa förluster blir högre ju högre ts-halt grödan har när den hanteras. Beroende på vilken källa man tror på bör inte ytterligare vändning ske av grödan sedan den uppnått 40 eller 60 % ts-halt, om man vill hålla ner förlusterna. Teknikerna har heller inte testats på extremt veka grödor, vilka riskerar att ligga platt mot marken och därmed få sämre genomluftning än en mer mogen gröda och därmed gynnas mer av vändning/luftning, samtidigt som risken förmodligen är större för stora förluster i dessa grödor.

Hackning/pressning:
Även bärgningen av grödan, oavsett om den hackas eller pressas innebär förluster. Det spills en del av grödan i samband med att strängen plockas upp och sedan i pressen eller i samband med att grödan blåses från hacken till vagnen. Hur olika tekniker påverkar dessa förluster är oklart, men de är förmodligen lätta att underskatta. Som exempel på förluster som är lätta att glömma kan nämnas att förlusterna i samband med höberedning i små hårdpressade balar kan uppgå till 2% bara i momentet när balen kastas mellan pressen och balvagnen!

Problemet med fältförluster är att de är svåra att beräkna. Fermentationsförluster kan beräknas ganska enkelt från data som hur mycket som läggs in i silon och hur mycket ensilage som kan tas ut sedan. Om man dessutom analyserar ts-halten före och efter, samt tar hänsyn till flyktiga substanser, så kan man få en god överblick över förlusterna. I fält måste man på något sätt samla upp spillet i olika moment och beräkna dess vikt och sedan helst näringsvärdet på spillet. Detta är inte lätt. I samband med pressning av balar kan det fungera relativt väl genom att en presenning används för att samla upp det som trillar ur pressen, men hur gör man för att beräkna förlusterna vid vändningen på ett korrekt sätt? Begränsad precision i mätningarna gör det svårt att ge exakta siffror på dessa förluster. Tyvärr är det också de mest näringsrika delarna av gräset som förloras i fält. Stammarna kommer knappast att smulas sönder och förloras, utan det är bladen som torkar snabbast och sedan trillar av. Detta kan vara ett extra stort problem i baljväxter som t ex klöver.

Fermentationsförluster:
Förlusterna under ensileringsprocessen består av tre delar; respiration innan miljön är helt syrefri, pressvatten och CO2-produktion under fermentationen. Respirationen orsakas av att växten fortsätter andas och producera värme även efter att den slagits. Enzymer i cellerna är ansvariga för detta och det är därför svårt att förhindra. När grödan sedan läggs i silon kommer värmen som produceras att skynda på denna process och detta är orsaken till att varmgång kan uppstå vid inläggningen av grönmassa. Detta är en process som är helt och hållet negativ för ensileringen. Socker förbrukas och dessutom kan aeroba mikroorganismer som jäst och mögel växa parallellt med respirationen. Hög temperatur kan även gynna t ex klostridier när miljön väl blir syrefri. För att undvika problem med respirationen krävs en hög inläggningstakt och god täckning. Detta borde inte vara något problem med balar eller i tornsilor förutsatt att balarna inte får vänta på fältet och att tornet är helt. I en tornsilo bör den gröda som läggs in göra att syre inte kan tränga in längre ned i tornet. I en plansilo är tanken att den gröda som lagts in sist ska hindra syre från att tränga in i tidigare skikt. Detta fungerar bara om packningen är tillräckligt god. I USA rekommenderas därför att inläggningstakten avgörs av kapaciteten att packa grödan och om den kapaciteten är otillräcklig rekommenderar de att skaffa tyngre traktor och/eller hyra extra kapacitet. Det är dock svårt att avgöra vad som är tillräckligt hög packningskapacitet. Efter att silon är korrekt täckt kommer syret i silon att förbrukas på ca 15 min!

Fermentationsförluster:
Fermentationsförluster beror på att vissa mikroorganismer producerar CO2 i samband med sin fermentation. Denna koldioxid är sedan en förlust av ts. I vilken utsträckning detta påverkar näringsvärdet är oklart eftersom vissa av de produkter som bildas har högre energiinnehåll än det socker som förbrukades. Som exempel kan nämnas att alkohol innehåller 75 % mer energi än socker. Dock har många av dessa produkter andra negativa effekter såsom minskat foderintag (ättikssyra), ökad risk för smakfel i mjölken (etanol), risk för påverkad produktkvalitet (smörsyra) eventuell negativ effekt på immunförsvaret (enterobakterier som producerar en uppsjö av fermentationsprodukter) o s v. För att minska detta gäller det att antingen ge de homofermenterande mjölksyrabakterierna bästa möjliga förhållanden så att de kan dominera fermentationen, eventuellt genom tillsättning av mjölksyrabakterier, eller att begränsa fermentationen genom hög ts-halt eller användning av kemiska tillsatsmedel.

Pressvattenförluster:
Pressvattenförluster är en av de förluster som går relativt enkelt att kontrollera - under förutsättning att man har goda kontakter med vädrets makter. Genom tillräcklig förtorkning kommer det inte att bli några pressvattenförluster. Vad som är tillräcklig förtorkning beror på vilket system man använder, storlekar på silor mm. Pressvatten innehåller stora mängder näring, både som socker och kväve och betraktas därför som ett miljöproblem. Dessutom kan det ju kännas dumt att först anstränga sig med att odla och skörda en vall för optimalt näringsvärde och sedan kasta bort en del av näringen. Om vädret inte tillåter en tillräcklig förtorkning kan man använda sig av någon form av absorbent, vanligen krossad spannmål, som då suger åt sig pressvattnet och på det sättet gör att det kan utfodras i stället för att kastas bort. Ibland påstås det att vissa tillsatsmedel, vanligen syror, leder till ökade pressvattenförluster. Detta har dock visats felaktigt. Vad som är skillnaden är att pressvattnet frigörs snabbare när syror används än i obehandlat ensilage. Om man tittar under korta perioder kommer det då att tyckas som om syrorna ökar pressvattenförlusterna, men vid långtidsstudier finns det ingen skillnad. Vid användning av riktigt stora doser syra, enligt Virtanens rekommendationer, kommer dessutom sammansättningen på pressvattnet att vara annorlunda. Eftersom mindre del av proteinet i sådant ensilage är lösligt kommer pressvattnet att innehålla mindre kväve än pressvatten från obehandlat ensilage.

Förluster i samband med uttag:
När silon/balen öppnas och ensilaget ska fodras till djuren uppkommer också förluster. Eftersom syret får tillgång till ensilaget kommer olika mikroorganismer, som varit hämmade av den syrefria miljön, att kunna växa. Till dessa mikroorganismer hör bland annat jäst och mögel. Om ensilaget utfodras i tillräckligt hög takt kommer detta inte att vara något större problem, men om utfodringen sker för långsamt kommer förlusterna att kunna bli avsevärda. Vanligtvis märks detta på att fodret blir varmt.

Det är också i samband med utfodringen som man ser om ensilaget blivit mögelangripet tidigare och måste kasseras. Detta är tyvärr inte helt ovanligt och beror på syreläckage. Förlusterna kan variera enormt beroende på hur silon/balen blivit tätad och i fallet med balar även hur balen hanterats efter inplastningen. Dessutom sker vanligtvis även ett visst spill i samband med utfodringen, även om detta också är något som kan variera stort beroende på vilket system man har och hur det sköts.