Vitklöver har traditionellt mest betraktats som en betesväxt. Anledningen till det är att den är lågvuxen och därmed svår att få med sig vid skörd som ensilage eller hö. Numera finns det högvuxna sorter som fungerar även för slåtter. Vitklöver är långsammare i etableringen än rödklöver och ger under det första året en lägre skörd. Eftersom den är uthållig och dessutom sprider sig över marken, och på det sättet kan täppa till luckor i vallen, är den lämplig för vallar som ska ligga en längre tid. Vitklöver är dessutom mer tålig för kvävegödsling än rödklöver, även om vitklöver också kan producera sitt eget kväve. Ofta rekommenderas att en blandning av vit- och rödklöver används för att vitklövern ska få ta över när rödklövern utvintrar. Vitklöver trivs bäst om vallarna skördas tre eller fler gånger per år och är en utmärkt gröda på vallar som ska betas. Vitklöver används främst i blandningar med gräs som behöver skördas tre eller fler gånger per år t ex engelskt rajgräs eller ängssvingel. Odling av vitklöver i renbestånd är besvärligt, eftersom grödan då lätt blir lågvuxen och dessutom är vek och lägger sig väldigt platt vid slåtter och då är svårtorkad och allmänt besvärlig att få med sig hem.



Eftersom vitklöver ofta odlas ihop med gräs som är lättensilerade orsakar den inte några större problem vid ensileringen. Naturligtvis gäller samma sak som för andra baljväxter, att bladen lätt tappas vid förtorkning, framförallt om grödan vänds, och detta leder till förluster av både energi och protein.