Käringtand är en gröda som inte används
i någon större utsträckning, men som
intresset har ökat för under senare år.
Anledningen till det ökade intresset är
främst att käringtand innehåller tanniner.
Tanniner binder till protein och skyddar det mot vidare
nedbrytning, både under ensilering och i våmmen.
Det komplex som bildats mellan tanninerna och proteinet
är dock inte starkare än att det bryts upp
i tunntarmen, i samband med att pH sjunker, och därmed
kommer aminosyrorna i proteinet ändå att
bli tillgängliga för absorption. Dessutom
tycks bete av käringtand göra att djur inte
påverkas av parasiter i samma utsträckning
som när de betar andra grödor, t ex vitklöver,
trots lika stora parasitangrepp. Det finns dock ett
stort problem med käringtand i vallarna. Raymond
Jones, en forskare från Wales, uttryckte det
väl vid en sammankomst inom "LEGSIL"-projektet:
"If only you could get the damn thing to grow".
Käringtand har dålig konkurrensförmåga
vilket är ett problem i blandvallar, eftersom
gräset gärna tar över. Även i
renbestånd kan det vara ett problem om marken
innehåller mycket andra frön. I de fall
den har fungerat väl är det oftast på
jordar där inte så mycket annat växer
eftersom det är en anspråkslös växt
utan större krav på marken. Det är
dock en gröda som tycks ätas villigt av
de flesta djur och som utnyttjas mycket väl.
Inte minst proteinutnyttjandet har stor potential
jämfört med många andra arter.
Ur ensileringshänseende finns inte så
mycket att säga, främst på grund av
den bristande informationen om den. Samma problem
gäller för käringtand som för
övriga baljväxter. Lågt innehåll
av WSC och hög buffertkapacitet gör att
tillsatsmedel eller förtorkning rekommenderas
starkt för att öka chanserna att få
ett hygieniskt bra ensilage.
|