Internationellt är lusern en av de vanligaste,
om inte den vanligaste, baljväxten. Det är
en gröda som ger stora skördar på
marker där den trivs och den har högt råproteininnehåll.
Lusern bör skördas mer än två
gånger per år och kan användas i
långliggande vallar. Lusern passar dock inte
bra som bete. Lusern är den baljväxt som
lämpar sig bäst att odla i renbestånd
även om den fungerar bra ihop med hundäxing
och eventuellt ängssvingel.
Lusern äts gärna av både kor och
hästar. Till skillnad från rödklöver
innehåller lusern dock inga ämnen som förbättrar
proteinutnyttjandet, vilket innebär att protein
från lusern ofta utnyttjas dåligt om inte
åtgärder vidtas för att minska nedbrytningen.
En anledning till att lusern används flitigt
i USA är att det är ett bra komplement till
majsensilage, då det allmänt anses att
lusernensilagets protein och majsensilagets kolhydrater
bryts ned i ungefär samma takt. Eftersom majsensilage
används flitigt där kommer detta naturligtvis
att även hjälpa till att öka lusernensilagets
popularitet. Lusern används även för
produktion av hö i flera torra regioner. Dock
finns en stor risk för näringsförluster
i form av blad, vilket gör att man måste
hantera grödan varsamt vid torkningen. Där
energin är billig sker även en viss hetluftstorkning
av lusern. Hetluftstorkad lusern används då
som ett proteintillskott. I Sverige är detta
vanligast till hästar, eftersom fodret är
relativt dyrt.
Lusern är en erkänt svårensilerad
gröda. Även i USA rekommenderas anpassade
inokulanter för all lusern för att öka
chanserna att få en bra kvalitet. Det låga
innehållet av WSC och hög buffertkapacitet
gör att fermentationen går långsamt
vilket gynnar klostridier som gärna växer
till om ts-halten tillåter det. Förtorkning
rekommenderas, liksom även ett kemiskt tillsatsmedel
eller möjligen melass. I USA saknas traditionen
att använda kemiska tillsatsmedel vilket är
anledningen till att man där rekommenderar bakteriepreparat.
Eftersom ett av problemen med lusern, och för
den delen andra baljväxter, är bristen på
socker kan dock bakteriepreparat vara otillräckliga,
varför ett kemiskt preparat kan ha större
chans att ge ett bra ensilage. Anledningen till att
melass kan fungera är naturligtvis att den innehåller
socker och alltså åtgärdar huvudproblemet.
|