Inplastning av balar

> Varför ska plasten vara vit?

Vid ensilering av balar är inplastningen en mycket viktig del. Utan inplastningen blir inte miljön syrefri, utan det sker en kompostering i stället för en ensilering. För att minimera de negativa effekterna av aeroba processer bör balen plastas in så snart som möjligt, eller i alla fall inom ett par timmar. Exakt var tidsgränsen går är svårt att bestämma eftersom det är ett flertal faktorer som kommer att påverka, inte minst utomhustemperatur eller användning av kemiska tillsatsmedel.

Målet med inplastningen är att skapa och bibehålla en syrefri miljö. De första försöken med ensilering av balar gjordes med plastsäckar som balen stoppades in i och sedan förseglades säcken. Problemen med den tekniken är dels att den är mer arbetskrävande än inplastning med sträckfilm och dels att det var svårt att få säckarna täta. Antingen läckte säckarna in luft från början för att de inte var täta, eller så blev de alltför täta, släppte inte ut den gas som bildades, och exploderade. Det finns fortfarande vissa som hävdar att tekniken med säckar är bättre än sträckfilm, men att man måste förbättra förseglingen stegvis för att koldioxiden ska kunna ta sig ut utan att syre läcker in. Användning av säckar är marginell i Sverige.

Inplastningen med sträckfilm är numera helt dominerande. Med hjälp av inplastare minskar behovet av arbetskraft och arbetet blir mer förutsägbart. Inplastaren arbetar likadant oavsett om den person som sköter den har jobbat 2 eller 20 timmar under en dag. Detsamma gäller knappast om man ska försegla säckar… I allmänhet används en 25µm tjock film, även om det förekommer film som är tjockare, vanligen med argumentet att den ska tåla hantering bättre än den tunnare filmen. Mellan försträckaren och balen sträcks plasten ut för att den sedan ska fastna bättre på balen. Normalt rekommenderas en försträckning på ca 70 %. Mer försträckning än så leder dels till att filmen smalnar av för mycket och dels till att hållbarheten försämras.

Det finns huvudsakligen två typer av inplastare - med rörlig sveparm, eller med roterande bord. Ingen teknik är i sig bättre än någon annan. Det finns även inplastare med två försträckare. Detta innebär att inplastningen, i alla fall i teorin, går dubbelt så fort, eftersom två lager plast läggs på samtidigt. Inte minst när det gäller inplastning av fyrkantsbalar kan detta vara en klar fördel eftersom pressen i allmänhet har högre kapacitet än inplastaren och varje steg som ökar inplastningens kapacitet kan då vara positivt. Rundbalspressen har lägre kapacitet i sig och där är inte inplastningen den begränsande faktorn i samma utsträckning.

Forskning har bedrivits under ganska många år för att avgöra hur sträckfilmen ska läggas på, hur bred den ska vara och hur många lager som ska användas. För runda balar verkar det tydligt att det bästa sättet att lägga på filmen är med 50 % överlappning. Anledningen till detta är att det då blir längst väg för luften att ta sig igenom mellan lagren i plasten. Fyrkantiga balar har i allmänhet även de plastats in med 50 % överlappning, men nu finns det de som argumenterar för att 33 % överlappning skulle ge tätare balar. Anledningen är att det är svårt att få tillräckligt jämn täckning av hörnen på fyrkantsbalar och 33 % överlappning skulle ge mindre problem med detta.

Vanligen rekommenderas 6 lager plast med tidigare nämnda 50 % överlappning. Detta har visats vara en bra kompromiss för att få balar som inte möglar, utan att man använder onödigt mycket plast. Även här kan det dock finnas vissa variationer. Under varma somrar kan det vara ännu bättre med åtta lager på förstaskörden, vilket utsätts för mer värme än senare skördar. Detta kan naturligtvis vara svårt att avgöra i förväg. Skillnaderna beror säkerligen också på hur balarna förvaras. Skyddas de mot direkt solljus genom att stå skuggigt kommer det sannolikt inte att bli lika stora problem som om de staplas i solen.

Fler plastlager än sex kan också vara motiverat vid handel med balar. All hantering riskerar att skada plasten och låta syre läcka in. Dessutom spricker limmet mellan plastlagren om man flyttar balarna senare än tre-fyra dagar efter inplastningen. Säljer man balar kan det därför vara väl motiverat att använda mer plast än annars. Kan man bör man naturligtvis också leverera balarna direkt i samband med skörden, för att undvika onödig hantering.

Även sträckfilmens bredd har varit föremål för forskning. För stora balar rekommenderas numera 750 mm bred sträckfilm. Jämfört med 500 mm bred film blir det färre skarvar och därmed mindre risk att luft tränger igenom mellan plastlagren. Vissa tidigare studier visade att 6 lager 750 mm film gav samma täthet som 8 lager 500 mm film. Naturligtvis gjorde detta att man även försökte använda ännu bredare film, 1000 mm, men detta gav inte någon förbättring av resultatet. För små balar kan troligen 500 mm film rekommenderas, även om den enda studie jag känner till inte kunde visa skillnader mellan 250 mm och 500 mm breda filmer. Problemet är bara att balarna måste vara tillräckligt tunga för att inte dras av inplastaren i samband med inplastning med 500 mm film.