Eftersom en av förutsättningarna för en lyckad ensilering är ett lågt pH är det kanske inte så konstigt att någon kom på idén att använda syror för att åstadkomma detta. Den mest kände förespråkaren för den tekniken är troligen A. I. Virtanen, som både utvecklade och förespråkade användning av starka syror i samband med ensileringen. Virtanen använde oorganiska syror, främst saltsyra och svavelsyra, i doser som sänkte pH till någonstans mellan 3,5 och 4, för att därigenom helt befria sig från behovet av en fermentation. Det finns naturligtvis några uppenbara nackdelar med den metoden, främst naturligtvis hanteringen, inte minst eftersom allt arbete sköttes manuellt på den tiden. Dessutom har det visat sig att organiska syror är effektivare mot mikroorganismer än de oorganiska syrorna. Av den anledningen tog de organiska syrorna, främst myrsyra, över som vanligast använda syra. Myrsyra saknar dock effekt mot svamp, och därför har det även blivit intressant att använda andra syror, främst propionsyra, om man vill förbättra skyddet mot svamp samt förbättra lagringsstabiliteten hos ensilaget. Även ättiksyra och i viss mån bensoesyra används för detta, även om bensoesyran mest förekommer i form av saltet natriumbensoat.

Numera används vanligen inte syror på samma sätt som på Virtanens tid. De flesta doseringsanvisningar bygger på att syran ska sänka pH till ungefär 4,5 och sedan litar man på att mjölksyrabakterierna som finns på grödan sänker pH ytterligare. Detta fungerar oftast, även om det i vissa försök har hänt att ett ensilage behandlat på det sättet faktiskt har innehållit mer smörsyra och klostridier än det obehandlade ensilaget. Orsaken till detta är troligen att den pH-sänkning som man åstadkommit är tillräckligt stor för att fördröja mjölksyrabakteriernas tillväxt, men inte tillräckligt stor för att hämma tillväxten av andra bakterier, t ex klostridier. Om man är osäker är det alltid bättre att tillsätta lite mer syra än att riskera att det blir för lite.

Eftersom myrsyran saknar effekt mot jäst och mögel finns det troligen inte någon större anledning att använda den i torra grödor, där just jäst och mögel är ett större problem än klostridier. Genom att blanda myrsyra med propionsyra får man ett medel som även fungerar mot jäst och mögel. Dock är propionsyran svagare än myrsyran och sänker därför inte pH lika effektivt.

I vissa fall används buffrade syror. Dessa har den uppenbara fördelen att de inte är lika korrosiva som de rena syrorna, vilket är bra både för maskiner och för människor. Nackdelen är att de inte sänker pH lika snabbt som rena syror samt att de är något mer utspädda, d v s att de inte innehåller lika mycket aktiv substans/l som en ren syra. Om man använder ett buffrat medel som innehåller propionsyra kommer man troligen att få samma antimikrobiella effekt som av ett icke buffrat medel med propionsyra (förutsatt samma dosering), men man får inte samma effekter av den snabba pH-sänkningen som av en syra som inte är buffrad.

Om man vill optimera foderutnyttjande och proteinutnyttjande kan man använda Virtanens rekommendationer, fast med myrsyra. Höga doser av myrsyra har visat sig minska nedbrytningen av proteinet under ensileringen, samt förbättra kväveutnyttjandet i mjölkproduktionen. Detta beror med största sannolikhet på den snabba sänkningen av pH som sker, vilket leder till att den enzymatiska nedbrytningen av både protein och socker hämmas. Tyvärr vet vi inte hur det ekonomiska utfallet av den användningen blir. Vi vet att proteinet utnyttjas bättre och att mindre proteinfodermedel behövs, men vi har svårt att säga hur mycket. Det skulle också vara intressant att se en studie av ekonomin i ensilering av direktskördat ensilage, behandlat med stora mängder myrsyra, där krossad spannmål använts för att absorbera pressvattnet. I teorin skulle det kunna bli ett mycket bra foder, men jag vet inte om någon har testat det. Buffrade syror kan troligen inte förväntas ge dessa effekter.