Ett bra grovfoder gör foderstaten enklare att
beräkna, minskar arbetet, minskar kostnaderna
för foder och minskar risken för metaboliska
störningar hos hästen! Men vad är då
ett bra grovfoder? Naturligtvis varierar det beroende
på vilken häst det handlar om - alla har
inte samma behov, men det finns vissa riktlinjer man
kan gå efter.
När det gäller kvalitet på foder
måste man skilja på hygienisk och näringsmässig
kvalitet. Hygienisk kvalitet handlar om ifall fodret
är skadligt för hästen på grund
av giftiga ämnen, damm, oönskade mikroorganismer
eller liknande. Ett sådant exempel är mögligt
foder som inte ska fodras till djur alls. Detta för
att möglet både kan orsaka luftvägsproblem
och dessutom kan många mögelarter bilda
mykotoxiner, gifter, som har olika negativa effekter.
Ett ganska känt exempel på ett mykotoxin
är Aflatoxin, vilket är en av de mest cancerframkallande
substanser vi känner till.
När det gäller näringsmässig
kvalitet talar man vanligen om hur väl ett foder
passar för hästens behov. Vad som är
god hygienisk kvalitet skiljer sig inte beroende på
vilket djur som ska fodras med det, men eftersom olika
djur har olika behov av näringsämnen kommer
vad som är god näringsmässig kvalitet
att variera.
När man står och tittar på en analys
så kan det vara svårt att veta vilken
information som är mest väsentlig. I vilken
ordning ska man värdera informationen? Vad är
viktigast? Vad är egentligen bra värden?
Analysvärdena är oftast uppdelade i två
delar, där den ena anger fodrets innehåll
per kg foder och den andra delen utrycker innehållet
som andel av torrsubstanshalten, d v s /kg ts. Vilken
av dem man använder har egentligen inte någon
större betydelse, bara man inte blandar. Eftersom
vissa utfodringsrekommendationer, t ex angående
hur mycket grovfoder en häst behöver, anges
i kg ts kan det dock vara lämpligt att lära
sig tänka i de termerna. När det gäller
ensilage/hösilage kommer dessutom ts-halten ha
stor betydelse i många sammanhang och inte minst
då är det viktigt att man tänker i
kg ts snarare än i kg foder.
Ts-halten som anges är enkelt utryckt hur mycket
som finns kvar av fodret när man torkat bort
vattnet. Omvänt skulle man kunna ange vattenhalt,
vilket ofta görs på kraftfoder.
Råprotein är ett mått som egentligen
anger hur mycket kväve ett foder innehåller.
Vad som är mer intressant är det som kallas
för smältbart råprotein (smb RP).
Detta är den del av råproteininnehållet
som tas upp av hästen.
Energiinnehåll är helt enkelt hur mycket
energi fodret innehåller i en form som hästen
kan använda. Energiinnehållet uttrycks
som megajoule (MJ). För vallfoder beräknar
man energiinnehållet från fodrets smältbarhet.
Ju högre smältbarhet desto mer energi innehåller
fodret. Energi krävs både för hästens
hälsa och arbete, men ett energiöverskott
lagras som fett.
Vad som är viktigast när det gäller
näringsämnen i ett foder är balansen
mellan energi och protein. Vanligen uttrycks detta
som g smb RP/MJ. För att räkna ut detta
letar man alltså reda på värden för
energi och smb RP och delar antal g smb RP med antalet
MJ. Vad detta värde bör vara beror på
vilken typ av häst det handlar om. Tabellen nedan
anger rekommenderat minsta innehåll av smb RP
i totalfoderstaten. Föl har ett ännu större
behov av protein, men det är vanligen inte något
som påverkar grovfodret. Under den perioden
får de största delen av sin energi från
mjölk.
För att utfodringen ska bli så enkel som
möjligt är det lämpligt att grovfodrets
förhållande mellan energi och protein är
detsamma som i totalfoderstaten. För hästar
som inte arbetar hårt är det då möjligt
att endast utfodra grovfoder och mineraler/vitaminer.
Eftersom hästar har ett visst minsta behov av
grovfoder kommer en stor obalans mellan energi och
protein att ge stora problem med att sätta ihop
en bra foderstat. Det vanligaste problemet är
att vallfodret innehåller för lite protein,
vilket innebär att proteinfodermedel måste
användas för att tillgodose hästens
behov.
När det gäller nivåerna på
energiinnehållet kommer det naturligtvis att
bero på vad det är för häst som
ska utfodras. Det är stor skillnad på en
Shetlandsponny som bara är sällskapshäst
och ett hårt arbetande fullblod! Intressant
nog är det troligen lättare att hitta ett
bra grovfoder åt fullblodet. För att minska
energiinnehållet i fodret är det man gör
vanligen att man senarelägger skörden. Tyvärr
sjunker proteininnehållet ofta snabbare än
energivärdet, vilket innebär att man riskerar
för lågt proteininnehåll till hästar
som inte behöver så mycket energi.
Måste man fodra en häst för viktminskning
rekommenderas ofta halm som ett grovfoder till hästen.
Problemet med detta är att halm inte innehåller
något smältbart råprotein alls! Om
man väljer att använda halm måste
man vara ännu mer noga med att det andra grovfoder
som används är så proteinrikt att
inte den önskvärda kvoten av g smb rp/MJ
underskrids. Alternativet är naturligtvis att
fodra med halm och något proteinfodermedel.
Eftersom grovfodret bör utgöra en stor
del av totalfoderstaten är det naturligtvis viktigt
att veta mineralinnehållet i grovfodret. Anledningen
till det är att man annars får svårt
att välja rätt mineralfoder till hästen.
Detta är dock inget man bör lägga alltför
stor vikt vid när man värderar vallfodret
eftersom det är lätt att korrigera en obalans
mellan mineralerna med rätt mineralfoder.
|