Plansilon är den vanligaste strukturen/silon för ensilering i ett globalt perspektiv. Vad som krävs är en struktur med botten och tre väggar. Plansilon kan vara belägen över markytan, eller grävas ned. Det senare kanske är vanligast utomlands vid riktigt stora silor. Då kan stöd på utsidan av väggarna vara en förutsättning för att de ska tåla de belastningar som blir när silon är riktigt hög. I de fallen kan man även få nytta av utrymmet mellan silorna, om man har flera, och kan använda dem för att köra på och tömma ensilaget ned i silon, vilket minskar risken att man får med sig jord på traktordäck mm. I vissa fall förses silon även med tak för att underlätta arbetet, inte minst vintertid, och för att inte ev sand som används som tyngd ovanpå plasten ska regna bort. Dessutom exponeras inte ensilaget på den yta som är öppnad för regn. Teoretiskt sett bör även taket kunna minska värmebelastningen på silon och därmed minska förlusterna.

Plansilon är möjlig att dimensionera efter besättningens storlek, från 50 kor och uppåt. Plansilor i besättningar med flera tusen kor är så stora ett de verkar svåra att sköta, men det är det enda rimliga alternativet. Hur många rundbalar/dag krävs för utfodring av 2000 kor? Hur många tornsilor behövs för att lagra årsförbrukningen? Hur lång tid skulle det ta att lägga in grödan i de systemen? Plansilon kan anpassas efter många olika förutsättningar genom att den dimensioneras olika.

Något större modell av plansilo. På gården fanns 1800 mjölkande kor och majsensilaget skördades under en period på tre månader.

Anledningen till att jag satt 50 kor som minsta antal för att använda plansilo baseras på uttagshastigheten. För att undvika problem med varmgång i samband med uttag bör man ta 15-30 cm av silon varje dag och ta från hela ytan. För att det ska vara praktiskt att packa silon bör den knappast vara mindre än 5 m bred och för att undvika att silon tar upp alltför mycket mark har jag räknat med att den är 2 m hög. Naturligtvis skulle man kunna göra silon lägre, men eventuella förluster på silons yta blir då en större andel av ensilaget. Detta är bara antaganden och verkliga förhållanden kan naturligtvis vara helt annorlunda. Om man dessutom räknar med att man lyckas packa grödan till en densitet av 200 kg ts/m3 kommer man fram till att en meter av silon i exemplet innehåller 5x2x200=2000 kg ts. 30 cm av silon innehåller då 600 kg ts. Om man räknar med en förbrukning på 10 kg ts/ko och dag skulle det krävas 60 kor, men om man även räknar rekrytering så bör det räcka med 50. Anledningen till att räkna med 30 cm uttag i stället för 15 är att den ska klara även varma sommardagar och inte bara vintertid.

För att lyckas med ensilering i en plansilo krävs en god täckning, bra packning och ett tillräckligt uttag ur silon, förutom baskrav som rena grödor, tillräckligt med bra mjölksyrabakterier och tillräckligt med socker. Grödan bör vara hackad med exakthack för att underlätta packningen, snabba på fermentationen och underlätta en jämn yta vid uttag av ensilaget. Hackningen skadar strån i grödan i högre utsträckning än skärning av grödan, vilket frigör med näring åt bakterierna. Detta i sin tur leder till en snabbare fermentation, vilket bör ge ett övertag för mjölksyrabakterierna och minska förluster och risk för sekundär fermentation. I försök har malning av grödan före ensileringen resulterat i snabbare fermentation och mindre förluster, både avseende kvalitet och kvantitet, under ensileringen jämfört med skurna och hackade grödor. Malning är naturligtvis inte en praktisk möjlighet, utan bara ett sätt att testa om mer intensiv behandling är positivt för ensileringen. Djuren sätter också upp vissa begränsningar för hur mycket grödan kan hackas.

Det är viktigt med rätt ts-halt i en plansilo. Om ts-halten är lägre än 27 % (lite beroende på silons höjd) kommer man att få pressvatten. Detta innebär förluster av näringsämnen och ett hanteringsproblem, eftersom pressvatten inte är bra för miljön. En hög ts-halt gör att grödan blir mer porös, vilket kan leda till problem med varmgång. Detta går dock att lösa. Det finns fall där man ensilerat lusern med 60 % ts-halt i plansilo utan problem. Dock var uttagshastigheten minst 30 cm/dag och plasten nedtyngd med 100 kg sand/m2. Vanligen rekommenderas 27-35 % ts-halt i plansilor.

Den klassiska tumregeln för ensilering i plansilo är hacka-packa-täck, men det finns förslag på att den borde ändras till hacka-packa-packa-packa-packa-täck, detta för att betona vikten av packningen. God packning gör att miljön snabbare blir anaerob, vilket minskar förlusterna och risken för varmgång i början av ensileringen. Dessutom startar fermentationen snabbare eftersom mjölksyrabakterierna vill ha en anaerob miljö. Packa tills däcken på traktorn är blöta av växtsaft och packa sedan lite till! Torrare gröda och längre hackning leder till att det tar längre tid att åstadkomma en tillräcklig packningsgrad. I rekommendationer från USA läser man ibland att det krävs ca 0,64 tontimmar packning per ton grönmassa. Om man packar silon med en traktor som väger 6,4 ton kan man alltså packa 10 ton/timme.

Det finns tre huvudsakliga tekniker för hur man fyller och packar silon:
1. Sprid grödan över hela botten på silon och fyll sedan på uppåt

2. Fyll till tänkt höjd på silon och försök hålla den höjden samtidigt som man fyller silon på längden

3. Fyll "lagom" mycket på längden, bygg upp till full höjd och fyll sedan både på höjden och längden.

Teknik nummer tre kallas på engelska "progressive wedge" och är den metod som rekommenderas. Anledningen till att man rekommenderar den metoden är att man får en bra balans mellan packning och att det snabbt blir lufttätt.

Täckningen av silon är naturligtvis mycket viktig. Utan en anaerob miljö kommer inte någon ensilering att ske utan grödan ruttnar bara. Det viktiga är att det blir tätt mellan silon och plasten samt att skarvarna täcks av ytterligare plastlager. Det finns även andra material än plast som går att använda. Fördelen med dessa är ofta att de kan användas flera gånger samt att de kan ha större tålighet mot mekaniska skador. Det viktiga är dock inte exakt viket material som används utan att det blir tätt. Det görs försök i USA med alternativa täckningsmaterial. Drömmen är något som sprayas på silon och som korna kan äta upp! Hittills har man inte funnit något som uppfyller de kraven.

Plasten bör sedan tyngas ned för att inte luft ska läcka in mellan plast och ensilage. Utomlands är däck vanligast, men i Sverige har detta inte rekommenderas eftersom de blir varma. Används en plansilo med tak borde detta inte ha någon större betydelse, eftersom silons yta då är skuggad och solen kan inte ge upphov till lika stora variationer i temperatur. Om däck används ska de ligga så tätt att de har kontakt med varandra. En annan möjlighet är sand. Sand har fördelen att det blir ett jämnt lager och att sanden inte blir varm på samma sätt som däcken. Nackdelen är att sanden kan vara otymplig att hantera när täckningsmaterialet ska bort inför utfodringen, speciellt om den är blöt och har frusit. Halm bör undvikas, eftersom den kan dra till sig skadedjur och mögel kan spridas från halmen till ensilaget.