Hantering av balar

Efter att balarna plastats in ska de ofta lagras innan utfodringen. Detta innebär att de efter inplastningen först måste flyttas till en lämplig plats för lagring. Genom användning av rätt teknik kan man undvika skador på balarna både under flyttning och lagring av balarna.

Det första man bör tänka på är var balarna plastas in - i fält eller på lagringsplatsen. Om målet är att optimera förutsättningarna att få ett ensilage av bra kvalitet bör inplastningen antingen ske direkt efter pressningen, för att dra fördel av den korta tiden balen exponeras för syre, eller på lagringsplatsen, för att minimera hanteringen. Någon jämförande studie vet jag inte om det gjorts, i alla fall inte med en kombipress som referens vi inplastning i fält.

Vid inplastning på lagringsplatsen finns betydligt färre risker för skador på plasten än vid inplastning i fält. Balen lyfts lämpligen av inplastaren och ställs i den stapel där den ska förvaras. För att undvika att plasten skadas bör en för ändamålet anpassad balgrip användas. För rundbalar finns ett flertal sådana på marknaden. Det viktiga är att balgripen är fri från vassa kanter som kan skada balen och att den är lätt att hantera med viss precision. Det är inte ovanligt att man skadar balen bredvid när man ska ta bort gipen från en bal man ställde på plats. För fyrkantsbalar finns två alternativ för hanteringen - antingen använder man en grip som ger ett helt jämnt tryck över en långsida på balen, eller så använder man en grip som har raka ändar och greppar så att man tar över gaveln, där det är mest plast och därmed minst risk för skador på balen.

Vid inplastning i fält kommer inte bara balgripen att ha stor betydelse, utan även avlämningen från inplastaren och ned på stubben samt hur transporten sker från fältet till lagringsplatsen. När den inplastade balen släpps ned på stubben finns en risk att stubben sticker hål på balen. Risken är störst just i momentet när balen trillar ned. När den sedan rullar på marken kommer subbens strån att vika sig och då är risken betydligt mindre. Numera finns balvältare för inplastare för rundbalar. Denna anordning gör att balen inte landar på mantelsidan utan på den platta gaveln. Eftersom det finns mer plast på gaveln än på resten av rundbalen blir risken mindre att något strå lyckas ta sig genom all plast.

Under transporten från fält till lagringsplatsen är risken stor att balarna skadas. Det flak man använder måste vara fritt från alla vassa ojämnheter som kan skada balarna och man bör vara noga med att balen inte dras mot underlaget utan läggs ned rakt på flaket. Även här måste man naturligtvis vara försiktig med intilliggande balar så att inte de skadas. Precis som vid lagring i övrigt bör de inplastade balarna transporteras stående på den platta änden om de är rundbalar. Tyvärr har jag inte sett något lyckat försök att transportera eller stapla fyrkantiga balar på gavelsidan. Det borde i teorin vara bättre eftersom det finns mer plast där än på långsidorna.

Lagringsplatsen

Lagringsplatsen bör vara en hårdgjord yta, gärna i skugga, men inte nära skogen, och helst skyddad från fåglar, vilda djur, barn och andra skadegörare. Staplas balarna i åkerkanten, vilket är alltför vanligt, finns en stor risk att till exempel sork kommer att ta sig in i balarna och skada dem. Dessutom är de balarna ofta för långt bort för att de ska kunna inspekteras regelbundet, vilket gör att skador på balarna inte upptäcks förrän långt efter att de uppstått och då kan stora delar av ensilaget ha skadats. I skogskanter är det dessutom betydligt större risk att vilda djur kommer på att det finns mat innanför plasten. Lagring av balar bör även ske på gården för att minska risken att barn leker på dem. En stapel med ensilagebalar tas ofta som en utmärkt klätterställning…
För att skydda balarna mot skador orsakade av fåglar kan gärna nät användas. Nätet har begränsad effekt om det ligger direkt mot balarna så för att det ska bli lite avstånd mellan nätet och balarna kan dunkar användas som distanser. Genom att skydda stapeln från fåglar kommer även risken att katter klättrar runt i stapeln att minska. När katten kommer på att det finns flygande mat runt balarna, och ännu bättre om de tagit sig under ett nät så att de har svårt att fly, kommer de snabbt att lära sig klättra runt i balstapeln, med frekventa, om än inte stora, skador på balarna som följd.

Stapla rätt

Stapling av rundbalar bör ske på den platta gaveln. Där finns mer plast och dessutom tappar balarna inte lika lätt formen i den ledden. Tittar man på balar som lagrats på den runda mantelytan, ser man ofta att de sjunkit ihop och blivit mer eller mindre ovala. I samband med det dras plasten isär i en del av skarvarna och därmed ökar risken för luftläckage. Naturligtvis behöver det inte vara så. Ibland ser man perfekt runda balar, även sådana som har stått länge, och bara man inte staplar dem så är det inte säkert att de blir dåliga. Men risken är större.

Stapla gärna balarna högt. Rundbalar klarar i allmänhet stapling i tre lager utan problem, men det förutsätter att balarna är hårt pressade. Löst pressade balar tappar formen, vilket gör att stapeln rasar. Den risken finns också om ts-halten inte är tillräckligt hög. Ställ andra lagret på tre andra balar för att få maximal stödyta under balarna. Även detta minskar risken för att stapeln ska rasa. Fyrkantsbalar är inte riktigt lika svårstaplade eftersom de har bättre form. Dock lagras fyrkantiga balar på en sida med mindre plast än de runda balarna, så det kanske är ännu viktigare att underlaget är jämnt för att inte bottenlagret ska skadas.

Tänk på att inspektera balarna regelbundet. Skador på plasten måste tejpas omgående med lämplig tejp för att skadorna på ensilaget ska begränsas. Utfodra skadade balar så fort som möjligt. Lita inte på att tejpen ska hålla tätt ett helt år. Hantering i samband med utfodringen är ett mindre känsligt område. Plasten ska ändå tas av balen och därför är det inga problem med att använda balspjut.