De viktigaste näringsmässiga parametrarna är: Råprotein (RP), Torrubstanshalt (TS) och energiinnehåll, vanligtvis uttryckt som Megajoule (MJ)/kg TS, men även innehåll av aska och vissa mineraler kan vara av intresse. Vilket näringsvärde som är önskvärt beror naturligtvis på vad för djur som ska fodras. En mjölkko som producerar 50 kg mjölk/dag har ett helt annat behov än en shetlandsponny.

RP är ett utryck för kväveinnehållet i fodret. Kväveinnehållet analyseras alltså, helst med en teknik som kallas för Kjeldahlteknik, eller någon metod som ger samma värden. Detta värde multipliceras sedan med 6,25 och man får då något som kallas råprotein eftersom ett genomsnittligt protein innehåller 16 % kväve. Denna del innehåller även andra substanser än protein, t ex aminosyror, peptider, nukleinsyror, ammoniak, aminer, amider mm. Eftersom inte allt råprotein utnyttjas lika bra används olika omräkningar för att få fram vad som kallas smältbart råprotein (smbRP). Det är i allmänhet smbRP som används för foderstatsberäkningar. AAT och PBV-värden för idisslare beräknas med utgångspunkt från vallfodrets smältbarhet/energiinnehåll och dess RP-halt. Beroende på hur nedbrutet proteinet blivit under ensileringen kommer det att kunna utnyttjas olika väl.

Energiinnehållet i ett foder kan beräknas på flera olika sätt och flera metoder används också. För kraftfoder är det vanligt att man analyserar olika föreningar i fodret, t ex RP, stärkelse, olika fiberfraktioner e t c och genom att man känner till fraktionernas energiinehåll och smältbarhet kan man sedan summera ihop energivärdet. För vallfoder använder man vallfodrets smältbarhet för att beräkna energivärdet.

TS är enkelt förklarat den del av fodret som inte är vatten. I många fall skulle det kanske vara enklare att beskriva fodret med utgångspunkt från vatteninnehållet, men när man beräknar foderstater är det viktigt att komma ihåg att vattnet inte tillför energi eller protein, utan det bara är den torra delen som kan förse djuret med näring. Därför är ts-halten mycket viktig för utfodringen. Om två djur får 10 kg ensilage/dag och det ena ensilaget har 30 % ts och det andra 45 % ts för det djur som får det torrare ensilaget 50 % mer än det som får blött ensilage. Dessutom har ts-halten stor betydelse för ensilagets fermentation. Ts-halten kan testas hemma med hjälp av en mikrovågsugn och en hushållsvåg.

Askhalten bestäms genom förbränning av ett prov i en ugn i 550°C. Vid denna temperatur förbränns alla organiska ämnen och kvar finns endast mineraler (nästan). Ibland föreslås det att man skulle kunna använda askhalten som mått på jordinblandning mellan slåtter och att fodret är i lagret, eftersom jord innehåller mer aska (mineraler) än gräs. Dock varierar askhalten i gräs och klöver betydligt och jag har aldrig sett något gränsvärde för när man ska reagera på att askhalten är för hög.

Individuella mineraler kan analyseras. Främst används detta för kalcium och fosfor, som är de två mineraler som djur behöver mest av. Detta kan även ge viktig information för val av mineralfoder om man vill ta hänsyn till förhållandet mellan kalcium och fosfor.