Tornsilo är förmodligen det minst arbetskrävande systemet för ensilagehantering. En stor del av momenten, som i andra system sköts med traktor och frontlastare, har automatiserats i tornsilor. Inte minst vid utfodringen är det naturligtvis bekvämare att trycka på en knapp för att ensilagevagnen ska fyllas jämfört med att sätta sig i en traktor och ta ut ensilaget med en frontlastare/blockuttagare. Även vid inläggningen kräver tornsilon mindre arbete och färre traktorer än t ex plansilon.

Inläggning i en tornsilo sker vanligtvis genom att grödan som ska ensileras tippas på ett matarbord, som för fram grödan till en fläkt. Fläkten blåser sedan upp grödan i silon. I silon fördelas grödan med en fylltömmare. Det sker inte någon aktiv packning av grödan i silon, utan man litar på att grödans tyngd är tillräcklig för att en god densitet ska kunna uppnås. Fördelarna med detta är att det inte krävs någon extra traktor för att packa grödan. Hela inläggningen sköts av matarbord, fläkt och fylltömmare.

Eftersom man litar på att grödans tyngd ska göra att grödan packar sig själv kommer densiteten i silon att variera - högst i botten och lägre längst upp. Ett genomsnitt för tornsilor i Sverige är ca 300 kg ts/m3. Eftersom trycket på grödan varierar i så stor utsträckning är det viktigt att inte grödan i botten är alltför blöt.

Låg ts-halt i botten av silon leder ofta till stora förluster av pressvatten och därmed även stora näringsförluster. Oftast rekommenderas ca 45-50 % ts i botten och sedan gradvis blötare gröda högre upp i silon. I toppen bör inte grödan vara torrare än i en plansilo, och det kan t o m vara motiverat att lägga direktskördad gröda överst. Detta kan dock förutsätta användning av tillsatsmedel för att klostridietillväxt ska undvikas.

Eftersom den gröda som läggs in först i silon ska vara torrare än den som läggs in sist, bör den övriga ensilagekedjan dimensioneras på ett sådant sätt att kapaciteten på inläggningen, från åker till silo, är högre än kapaciteten för slåtter. Det är eventuellt möjligt att kompensera för detta genom att vända den gröda som ska läggas in först, men inte den som ska läggas in senare.

Mer teknik innebär att investeringskostnaderna är högre, men delvis kan alltså det kompenseras av mindre arbete. Som alltid måste man utgå från gårdens egna förutsättningar när man räknar på vilket system som blir mest lönsamt.

Systemet har dock inte den högsta inläggningstakten. I USA, där det finns stor erfarenhet av olika system, anses såväl plansilo som ensilering i slang ha högre kapacitet vid inläggningen än tornsilo. Detta har troligen störst betydelse på stora gårdar med stor förbrukning av ensilage, eftersom spridningen mellan första och sista dagen då kan bli för stor, med både ojämn kvalitet och ökad risk för regn under förtorkningen som följd.

Dimensioneringen av silon är naturligtvis viktig. Uttagshastigheten ska vara minst 5 cm/dag, helst mer. Det är alltså bättre med en smal och hög silo än en låg och bred. Man bör dessutom ha en silo för varje skörd (minst) för att på det sättet kunna skilja olika kvaliteter. Naturligtvis skulle idealet vara att kunna ha flera silor öppna samtidigt eftersom man då kan jämna ut skillnaderna.

Det sker även en del dödsfall i tornsilor, vanligen beroende på förgiftning. Under ensileringen kan vissa nitrösa gaser bildas, förutom koldioxiden. Dessa gaser är giftiga att inandas och om man går in i en tornsilo bör man vara noga med att ventilera silon noga för att undvika onödiga dödsfall. Dessa gaser bildas naturligtvis även i andra system, men är ett mindre problem där eftersom de av naturliga skäl är bättre ventilerade.