För att vara säker på att det finns tillräckligt med substrat åt mjölksyrabakterierna kan man tillsätta det i någon form. Det vanligaste exemplet är troligen melass, men det förekommer även enzymer i kombination med bakteriepreparat. Dessa enzymer är tänkta att bryta ned fibrer till enklare sockerarter, vilket ska ge både substrat åt bakterierna och eftersom socker vanligen har högre smältbarhet än fibrer, även öka ensilagets smältbarhet.

Melass har använts i olika koncentrationer, med olika resultat. Vanligen rekommenderas 40-70 l melass/ton grönmassa. Troligen kan melass göra störst nytta i baljväxtgrödor, som inte innehåller särskilt mycket socker. Melass har även en annan fördel: den har en klistrande effekt. Detta gör att det kan vara lämpligt om förtorkningen drivits något för långt och ensilering ska ske i en plansilo. Grödan kan då vara svår att packa. Man bör dock tänka på att melassen även är ett ypperligt substrat för andra mikroorganismer än mjölksyrabakterier.

Enzymer har funnits i ett flertal år och har använts med varierande resultat. Ofta är det svårt att påvisa att de har haft någon effekt, även om det är teoretiskt möjligt. Tyvärr har man heller inte lyckats ta fram något enzym som enbart bryter ner de mest svårlösliga fibrerna, vilket annars skulle kunna vara positivt för foderutnyttjandet.

Ibland räknas även olika absorbenter, t ex spannmål och betfor in bland substraten. I alla fall för spannmål kan detta vara lite tveksamt, eftersom de tillför väldigt begränsad mängd socker. Däremot höjer de ts-halten i blöta grödor vilket kanske kan höja koncentrationen av socker uttryckt i % av färsk grönmassa. Detta kan vara en möjlighet för att undvika förluster av pressvatten om vädret inte tillåter förtorkning av grödan. Nackdelen med tekniken är att man måste ha tillgång till stora mängder krossad spannmål eller betfor i samband med inläggningen.