Internationellt är lusern en av de vanligaste, om inte den vanligaste, baljväxten. Det är en gröda som ger stora skördar på marker där den trivs och den har högt råproteininnehåll. Lusern bör skördas mer än två gånger per år och kan användas i långliggande vallar. Lusern passar dock inte bra som bete. Lusern är den baljväxt som lämpar sig bäst att odla i renbestånd även om den fungerar bra ihop med hundäxing och eventuellt ängssvingel.

Lusern äts gärna av både kor och hästar. Till skillnad från rödklöver innehåller lusern dock inga ämnen som förbättrar proteinutnyttjandet, vilket innebär att protein från lusern ofta utnyttjas dåligt om inte åtgärder vidtas för att minska nedbrytningen. En anledning till att lusern används flitigt i USA är att det är ett bra komplement till majsensilage, då det allmänt anses att lusernensilagets protein och majsensilagets kolhydrater bryts ned i ungefär samma takt. Eftersom majsensilage används flitigt där kommer detta naturligtvis att även hjälpa till att öka lusernensilagets popularitet. Lusern används även för produktion av hö i flera torra regioner. Dock finns en stor risk för näringsförluster i form av blad, vilket gör att man måste hantera grödan varsamt vid torkningen. Där energin är billig sker även en viss hetluftstorkning av lusern. Hetluftstorkad lusern används då som ett proteintillskott. I Sverige är detta vanligast till hästar, eftersom fodret är relativt dyrt.

Lusern är en erkänt svårensilerad gröda. Även i USA rekommenderas anpassade inokulanter för all lusern för att öka chanserna att få en bra kvalitet. Det låga innehållet av WSC och hög buffertkapacitet gör att fermentationen går långsamt vilket gynnar klostridier som gärna växer till om ts-halten tillåter det. Förtorkning rekommenderas, liksom även ett kemiskt tillsatsmedel eller möjligen melass. I USA saknas traditionen att använda kemiska tillsatsmedel vilket är anledningen till att man där rekommenderar bakteriepreparat. Eftersom ett av problemen med lusern, och för den delen andra baljväxter, är bristen på socker kan dock bakteriepreparat vara otillräckliga, varför ett kemiskt preparat kan ha större chans att ge ett bra ensilage. Anledningen till att melass kan fungera är naturligtvis att den innehåller socker och alltså åtgärdar huvudproblemet.