Ensilering av helsäd har varit intressant av flera skäl. Tidigare fanns det bidragsfördelar eftersom odling av spannmål till skillnad från odling av vall gav rätt till stöd från EU. Det kan dock fortfarande finnas vissa fördelar med helsädsensilage jämfört med vallensilage.

Heslädsensilage skördas bara en gång per år, men ger vid det tillfället en relativt hög skörd. Detta innebär att kostnaderna för maskiner och arbete blir lägre än om motsvarande mängd ts skördas i form av vall.

Det är lättare att sprida gödsel på helsäd än i vall utan att risken för felaktig fermentation ökar dramatiskt. Framförallt gäller detta spridning av fastgödsel, vilket inte ska spridas på slåttervall om det kan undvikas. Eftersom gödseln arbetas ned innan sådd i ett system med helsädsensilage kommer inte eventuella sporer eller andra mikroorganismer att komma i kontakt med grödan i samma utsträckning som vid spridning på slåttervall.

Helsäd har relativt lågt näringsvärde och framförallt är råproteininnehållet lägre än i många vallar. Detta gör att det är möjligt att späda ut vallensilage med helsäd och därmed förbättra kväveutnyttjandet i t ex mjölkproduktionen. Dessutom gör det lägre näringsvärdet att det är ett foder som kan lämpa sig väl för djur som inte har ett så stort näringsbehov. Naturligtvis beror näringsvärdet på skördetidpunkten och grödan. Skördat i rätt tid får t ex helärtsensilage ett högre energi och proteinvärde än man vanligen kan uppnå i vallensilage.

Ytterligare fördelar är att det kan vara en bra "nödgröda". Om vädret gjort att årets vallskörd blir mycket mindre än beräknat kan man bestämma sig för att skörda spannmålen i form av helsädsensilage i stället för konventionell tröskning. Man har alltså alternativ. Dessutom kan helsäd vara en ypperlig gröda vid insådd eftersom man skördar helsäd tidigare än man tröskar och därigenom får vallen en ännu bättre start.

Nackdelarna med helsädsensilage är naturligtvis det lägre näringsvärdet och det faktum att det ibland kan vara en gröda som är svårensilerad. Detta beror på flera faktorer, inte minst den lägre sockerhalten. I spannmål lagras näring i form av stärkelse till skillnad från gräs där den lagras som fruktaner. Till skillnad från fruktaner kan oftast inte stärkelse utnyttjas av mjölksyrabakterierna. Det finns dock vissa stammar av mjölksyrabakterier som har förmågan att bryta ned stärkelse till socker och därmed i alla fall göra en del av stärkelsen tillgänglig för bildning av mjölksyra. Helsädsensilage är dessutom ofta en gröda som inte är särskilt lagringsstabil, d v s den skäms snabbt i närvaro av syre. Ofta vill man ju ha med kärnorna när man skördar helsäden, men om man inte direktskördar, där man slår och plockar upp i samma moment, finns en risk att man tappar kärnor. Beroende på grödans utvecklingsstadium kommer risken för förlust av kärnor att variera.



Vete före skörd.. Foto: Per Lingvall

Som en del i Martin Knickýs avhandling utfördes tre försök på Kungsängens forskningscentrum som hade till syfte att undersöka möjligheter att förbättra den hygieniska kvaliteten och lagringsstabiliteten hos helsädsensilage. Dessutom har helsädsensilage testats som foder till mjölkkor för att se potential avseende konsumtionsförmåga och förbättrat kväveutnyttjande. Utfodringsförsöket är dock inte utvärderat ännu. Martins forskning fokuserade huvudsakligen på korn och vete som ensilage och både utvecklingsstadium, ensileringsmedel och skillnader mellan hackade och skurna grödor studerades. Dessutom jämfördes i ett av försöken effekt av densitet, d v s kan ensilagets kvalitet förbättras genom bättre packning.

Det första försöket handlade om hackade eller långstråiga grödor, skördade vid mjölkmognad eller degmognad, packade till olika densiteter och ensilerade med ett flertal tillsatsmedel. Resultaten visade inte på någon stor effekt av densitet, framför allt inte om tillsatsmedel hade använts. Detta tror Martin kan bero på att de experimentsilor som användes är mycket täta, och försluts väldigt snabbt efter packning. Det sker då inget långsamt utbyte av syre i silon under tiden som den fylls på samma sätt som skulle ske i en stor plansilo. Den stora skillnaden fanns mellan skörd vid degmognad och mjölkmognad. Korn som skördats vid mjölkmognad innehöll avsevärt mindre smörsyra och klostridier än det som skördats vid degmognad, framförallt i det ensilage som inte blivit behandlat med tillsatsmedel. När tillsatsmedel användes var inte skillnaderna lika stora. Tillsatmedel förbättrade dock kvaliteten avsevärt jämfört med obehandlade ensilage när kornet skördats vid degmognad.

I ett annat försök jämfördes effekt av tillsatsmedel när grödan ensilerades i balar vid mjölkmognad och degmognad, samt när grödan ensilerades hackad vid mjölkmognad efter förtorkning eller vid degmognad utan förtorkning. Tillsatsmedlen som användes var Kofasil® Ultra, Promyr™, Proens™ och Lactisil™ 200 NB med och utan förfermentering.

I det försöket sågs inga skillnader mellan skördetidpunkterna, utom möjligen för lagringsstabiliteten, vilken var bättre för den gröda som skördades vid mjölkmognad. Alla ensilage som gjordes i balar vid degmognad hade lågt innehåll av smörsyra, vilket heller inte skiljde sig mellan behandlingarna. Detta speglades också i de låga till acceptabla nivåerna av klostridiesporer. Vid skörd vid mjölkmognad innehöll ensilage behandlade med Promyr och Proens mer smörsyra än övriga ensilage och även mer klostridiesporer. Förfermentering av bakterier tycktes inte förbättra effekten av bakteripreparatet, utan snarare försämra den.

I de hackade ensilagen fungerade de syrabaserade preparaten Promyr och Proens bättre. Dessutom misslyckades ensileringen av den obehandlade grödan när den exakthackades, vilket kunde ses i högre halter smörsyra och mer klostridiesporer.
Martins slutsatser från det försöket var bland annat att hackning gör ensilaget mindre lagringsstabilt, att tillsatsmedel baserade på organiska syror var ineffektiva i balad gröda men fungerade väl i hackad gröda, att Kofasil Ultra fungerade i samtliga grödor och att bakteriepreparaten förbättrade fermentationen, men inte lagringsstabiliteten.



Ett tredje försök handlade om ensilering av vete och korn i olika utvecklingsstadium, där effekt av ensileringsmedel jämfördes på den del av grödan som skördades vid degmognad. Vid degmognad jämfördes även ensilering i balar med ensilering av exakthackad gröda i silor. När det gäller innehåll av smörsyra fanns ingen skillnad mellan de olika utvecklingsstadierna, vare sig i vete eller i korn. Gröda skördad vid axgång hade lägst pH, även om skillnaden bara var signifikant för vete. Kornensilage skördat vid mjölkmognad innehöll mindre ammonium kväve än korn skördat vid degmognad eller axgång, medan veteensilage skördat vid mjölkmognad innehöll mer ammoniumkväve än när det skördats vid axgång eller degmognad. Oavsett gröda bildades mer mjölksyra när ensilaget skördats vid axgång.

Tillsatsmedlen som jämfördes var Kofasil Ultra, två mjölksyrabakterier och två varianter av syrablandningar. Mjölskyrabakterierna och syrablandningarna testades även efter att de spätts ut med lika delar vatten för att se om detta kunde förbättra fördelningen av tillsatsmedlen. I balarna hittades bara små mängder smörsyra oavsett tillsatsmedel. Dock fanns mer klostridiesporer i obehandlat ensilage och i ensilage med syrablandningarna, än i ensilage behandlade med mjölksyrabakterier eller Kofasil Ultra. Användning av mjölksyrabakterier resulterade i lägre pH än övriga behandlingar. Samma mönster sågs i både vete och korn.
Exakthackade ensilage utan tillsatsmedel innehöll stora mängder smörsyra och även relativt mycket klostridier. Samtliga tillsatsmedel resulterade i att endast obetydliga mängder smörsyra kunde påvisas och minskade även förekomsten av klostridiesporer. I kornensilaget resulterade mjölksyrabakterierna i lägst pH, men i vetet gav syrablandningarna som spätts med vatten lika lågt pH som ensilage där mjölksyrabakterier tillsats. Spädning av syrablandningarna resulterade i att mindre socker fanns kvar jämfört med om outspädda syrablandningar använts. I kornensilage var även ammoniaktalen högre i ensilage där utspädda syrablandingar använts jämfört med om blandningen inte spätts ut.
Några av Martin Knickýs slutsatser var att Kofasil Ultra och mjölksyrabakterierna förbättrade ensilagekvaliteten både i balar och i hackade grödor och att syrablandningarna inte förbättade kvaliteten på ensilaget i balar, men däremot i den hackade grödan i silor.

Totalt sett ansåg Martin att hesläden generellt var svårensilerad, främst vid skörd vid degmognad och att tillsatsmedel bör användas vid ensilering av helsäd, för att säkerställa den hygieniska kvaliteten.