Inför vallskörden finns det mycket att tänka på. Är alla maskiner i ordning? Hur ska vallarna skötas innan skörden? Vad gör jag om inte förhållandena blir de jag väntat mig? Inte minst den sista frågan är viktig att fundera över. Om man har mjölkkor eller andra djur som är beroende av ett högt näringsvärde i vallfodret kan det vara viktigt att fundera på hur man ska prioritera om inte väderutsikterna ser alltför lysande ut. Vad gör du om det näringsmässigt är dags att skörda ensilaget, men vädret ser inte ut att hålla i sig under tillräckligt lång tid för att du ska kunna ta in hela vallskörden vid den ts-halt du vill ha? Väntar du eller chansar du? Om du chansar - vad kan du göra för att öka dina chanser att ändå få ett hygieniskt bra ensilage utan klostridier? Vad kan du göra för att förhindra att grödan torkar ifrån dig om det i stället är alldeles utmärkt torkväder?

Regn
Om man börjar med problemet med regn, eftersom det troligen är det vanligaste, så finns det som redan nämnts två alternativ: slå nu och ta risken att det måste tas in med för låg ts-halt eller vänta. Väntar man så innebär det troligen inga nya problem, förutom ett lägre näringsvärde. Om det blir för illa kan visserligen grödan bli så förvuxen att den blir svårensilerad, men det bör inte vara så vanligt. Väljer man däremot att slå grödan så har man ytterligare frågeställningar - ska den få torka så länge som möjligt och man riskerar att få regn i den eller nöjer man sig med en kortare förtorkning och ensilerar vid en lägre ts-halt? Vad som är bäst måste en lantbrukare själv avgöra i varje enskilt fall. Det kan naturligtvis bero på vilken ts-halt man vill ha, vilket system man använder mm.

Vill man ha möjlighet att lägga in grödan vid en betydligt lägre ts-halt än man vanligtvis rekommenderar och förmodligen planerar för, måste man nästan ha ett lager av något kemiskt tillsatsmedel som finns till hands om det skulle behövas. Man vinner inte så mycket på att skörda vid rätt tidpunkt och sedan inte få en bra hygienisk kvalitet. Med tillräcklig mängd av något kemiskt tillsatsmedel kommer man att kunna lägga in grödan med minimal förtorkning och ändå lyckas hålla en god hygienisk kvalitet. Även om det är möjligt att lyckas med biologiska tillsatsmedel även i mycket blöta grödor så är resultatet mer osäkert, eftersom de biologiska tillsatsmedlen är beroende av tillräcklig mängd näring (socker) i grödan.

Vid direktskörd (eller bara lätt förtorkad gröda) kommer doseringen av ett kemsikt tillsatsmedel att vara mycket viktig. Det finns en stor risk att underdosering av tillsatsmedel snarare stjälper än hjälper. För att man ska kunna avgöra om doseringen är rätt bör man veta dels att doseringen från pumpen är rätt och hur mycket man plockar upp. Pumpens dosering kan man enkelt mäta genom att man mäter hur mycket den ger under en minut på olika inställningar. Detta kan man kolla med vatten som vätska. Det kan vara bra att göra en sådan koll även om man har mätare som ska säga kur mycket pumpen ger.

Nästa svårighet är att avgöra hur mycket gröda som man behandlar med tillsatsmedlet varje minut. Detta kan beräknas antingen från vallens avkastning, ts-halt, hur mycket bredd som representeras i strängen samt traktorns hastighet eller genom att man väger ett lass där man tagit tid på hur lång tid det tog att fylla. Sedan är det bara att räkna! Som alltid gäller att det är bättre att överdosera än underdosera kemiska tillsatsmedel.

Om man väljer att torka till rätt ts-halt och lägga in så mycket det går och sedan riskera att köra i regn får man eventuellt problem med skilda ts-halter från samma skörd. Om man använder sig av balar är knappast detta något problem, eftersom man kanske ändå vill hålla isär olika partier. I en plansilo kan det däremot bli lite besvärligare, eftersom det kommer att vara en skiktning inom silon om det börjar regna när den är halvfull. Skiktningen kommer ju heller inte bara att vara på längden utan även på höjden. Detta kan på ett sätt vara positivt eftersom det ger en gradvis övergång mellan de olika ts-halterna, men det kan göra det besvärligt med foderstatsberäkningen samt att veta hur mycket ensilage som behövs eftersom det i alla fall under en period är olika ts-halt varje dag. I en tornsilo är det inte heller säkert att detta är ett så stort problem eftersom man vill ha olika ts-halter i botten och i toppen på silon. Där kan det i stället vara mer problematiskt att lägga in grönmassa med för låg ts-halt i botten.

Oavsett vilken strategi man väljer så ökar i alla fall risken för att ts-halten blir för låg i ensilaget, vilket i sin tur ökar risken för att fermentationen ska bli felaktig samtidigt som man riskerar uppenbara problem med pressvattenavgång. Med pressvattnet försvinner stora mängder näring och det betraktas även som ett miljöproblem. Har man tillgång till spannmål kan den krossas och blandas med grönmassan i samband med inläggningen. Spannmålen kommer då att dra till sig vätska och på det sättet höjs ts-halten i fodret och man kan slippa pressvattenförlusterna.

Ibland påstås det att användning av syra ökar mängden pressvatten som bildas och att de av den anledningen inte är lämpliga att använda till blöta grödor. Det påståendet är dock inte helt korrekt. När man bara tittar under en kort period efter inläggningen kommer det definitivt att se ut som om det blir högre pressvattenförluster, men när det har studerats under lång tid, d v s hela säsonger, vilket är det som borde vara intressant, så kan man inte se någon skillnad. Vad som händer är helt enkelt att pressvattnet frigörs snabbare vid användning av syror än när man ensilerar utan tillsatsmedel eller med mjölksyrabakterier.

För snabb torkning
Om grönmassan i stället torkar för fort kommer det att bli helt andra problem som visar sig. Återigen kommer rundbalar att vara mindre känsliga än andra system eftersom de faktiskt kan användas även om materialet är torrare än vad man önskar. Det kan dock vara motiverat att öka antalet plastlager eftersom en hög ts-halt ökar risken för mögel.

I en plansilo innebär en hög ts-halt att grödan blir svårare att packa samt att risken för varmgång ökar. Dessa problem hänger ihop. Eftersom grödan blir svårare att packa kommer syre att kunna tränga längre in i ensilaget och därmed kommer det att ta längre tid innan miljön i silon blir syrefri. Av samma skäl kommer också ensilaget att vara känsligare för små syreläckage under lagringstiden och även efter att silon öppnats. Det är dock möjligt att undvika varmgång och mögel även i torrt ensilage i en plansilo. Det finns exempel på lyckad ensilering av material med 60 % ts-halt i plansilor. Vad som troligen var nyckeln till att man lyckades bra i det fallet var att man var noga med täckningen och belastningen på plasten. För att tynga ned plasten användes 100 kg sand/m2. Dessutom hade man en uttagshastighet på 30 cm/dag. Detta är troligen nödvändigt för att det inte ska bli varmgång efter öppnandet.

För att underlätta packningen av silon kan melass vara lämpligt. Den klibbiga effekten av melass fungerar som klister och kan på så sätt göra att luften inte kommer in så långt i ensilaget. Det finns också andra tillsatsmedel som kan vara effektiva om man vet att man inte kan ha en tillräckligt hög uttagshastighet. Alla tillsatsmedel med natriumbensoat kan användas för att minska risken för varmgång efter öppnandet oavsett om det kombineras med andra syror, mjölksyrabakterier eller andra salter. Även propionsyra är ett medel som fungerar bra för att öka lagringsstabiliteten i ett ensilage och därmed minska risken för tillväxt av jäst och mögel. Numera finns även vissa bakteriepreparat utan några andra tillsatser som har effekt förbättrar stabiliteten efter att en silo öppnats. Dessa innehåller vanligen en mikroorganism som heter Lactobacillus Büchneri och som bland annat konverterar mjölksyra till ättiksyra. Den exakta mekanismen för hur den hindrar jäst och mögel är inte känd, men det finns flera studier som visar att det fungerar. För att förhindra varmgång i samband med inläggningen är dock syrapreparat med propionsyra att föredra framför övriga medel.

I en tornsilo är det lättare att hantera för snabb torkning under förutsättning att man inte har slagit all gröda innan man upptäcker problemet. Genom att man lämnar en del gröda för inläggning direktskördad på toppen kan man trots allt lyckas få en tillräcklig packning av grödan. Även här gäller naturligtvis att man har en tillräckligt hög uttagshastighet för att man inte ska få problem i samband med utfodringen. Räknar man med att det kan bli problem rekommenderas samma tillsatsmedel som för plansilor.

Avslutande råd
Vad som är viktigast att komma ihåg är att det kanske inte blir perfekta förhållanden för ensilering varje år. Har man en reservplan för hur man ska hantera förhållanden som inte är optimala ökar sannolikheten att man ska lyckas med sin ensilering i alla fall och därmed undvika onödiga förluster och prisavdrag p g a sporer i mjölken, eller hälsoproblem p g a för torr gröda med mögel.